När jag körde på väg hem från föreläsningen idag kom värsta snöovädret (okej, snöblandat regn) och morfars bil vars vindrutetorkare inte bytts ut på bilen sen den köptes (för typ tjugo år sen) hjälpte ju inte att få bort skiten utan kletade ut det över heeela vindrutan så jag inte såg ett smack.

Jill som satt bredvid; Asså gumman, ser du nåt eller för det gör inte jag...
Sanningen var som sagt att jag inte såg nånting utan försökte bara följa de röda lysena från bilarna framför i hopp om att de såg bättre, men för att inte skapa panik i bilen log jag bara och sa; Jorå jag ser någorlunda det är lugnt...
Medan jag egentligen fruktade för mitt och tjejernas liv och innerligt hoppades på att vi skulle överleva. Varje gång jag va tvungen att köra om en lastbil tryckte jag gasen i botten och tänkte att det får bära eller brista... Och varje gång jag lyckats andades jag ut och tänkte att vi klarat en kilometer till...
Men hem kom vi tillslut. Hela och välbehållna... En sak är säker, jag tänker INTE låna den bilen igen förrän vindrutetorkarna är fixade...