Jag har haft bloggförbud de senaste dagarna för jag har behövt plugga för fullt med min uppsats…

Vilken lättnad jag känner just nu… För stunden, för det är bara ett av alla steg som är avklarat, men det var ändå ett stort steg. Lämnade in D-uppsatsen i psykologi inatt och oj oj oj vilken PANIK jag hade innan den slutligen kunde skickas iväg!

Jag blir så otroligt trött på mig själv. Det är faktiskt skrattretande hur jag kan sitta och hålla på med det sista av en uppsats som är åtta månader försenad in i sista stund. Deadline var idag och jag skickade iväg det på natten som sagt. Hur normalt är det att sitta med det sista vid en sån tidpunkt när jag haft åtta månader på mig?!?! Den frågan ställde jag till mig själv många gånger igår kan jag säga.

Typiskt nog som det alltid gör, började såna här praktiska saker att krångla som att göra sidnumrering, göra om format m.m. Så vad man än gör för ändring så är man på helspänn och är livrädd att något ska försvinna, flytta på sig så sidorna/rubrikerna/styckena inte stämmer.

Hela dagen igår pendlade jag mellan att känna mig lugn och att jag hade kontroll över situationen och en förhoppning om att det skulle gå bra, till utbrott, gråt, panikkänslor och uppgivenhet…

När det började närma sig ett slut och jag ändå kände att det skulle gå att hinna i tid började stressen att avta och lite av all press man hade inom sig började släppa. Men istället för att känna lättnad började jag istället störttjuta. Visst det var väl säkert tårar av lättnad också, men framförallt var det för jag kände att det här, som är så stort och som man har lagt ner så mycket tid och kraft på, som har hängt över en sedan i typ mars förra året- är snart inlämnat och jag sitter här ensam, utan någon som säger ett grattis eller ger peppande ord, ingen att fira med att det börjar bli klart nu, ingen att krama om eller någon som är med mig och får mig att känna mig Bra... Efter flera månaders slit och efter många långa dagar och sena nätter av pluggande och efter en hel dag fylld av ångest, kallsvettningar och panik kommer det bara bli ivägskickat med en egen klapp på axeln som följd och that’s it. Trodde jag först, Men så blev det inte…

Som tur var kom Världens Underbaraste till undsättning=) och Det gjorde hela min kväll. Vi firade genom att käka hamburgare från Max och hyrde film =)

Det bästa av allt. Jag hade Någon som fanns där för att dela alla jobbiga  känslor med mig… Och jag behövde verkligen det igår.