Nyss hemkommen efter squashträning...

Häromdagen pratade jag med Frida.. Kom in på lite grejer som känns jobbigt och tufft just nu och idag gav hon mig den här... Blev så otroligt rörd, så himla fina ord och supergullig liten ängel :)

Finns alltid där för dig också hjärtat!

Ja just nu känner jag mig lite naken. Utblottad. Jag brukar väldigt sällan ägna mer än en mening på min blogg öppet inför alla om jag inte mår bra (förutom om mina förkylningar då) men ibland känns det skönt att skriva av sig. Och för min del, som inte alltför ofta ens pratar ut med mina närmaste blir det nästan en bearbetning och ett sätt att låta andra få vetskap om att man inte mår bra. Ett sätt att söka förståelse för att man går igenom något som upplevs väldigt jobbigt och att jag känner mig ledsen och svag.

Livet känns tufft ibland, och saker som händer runtomkring kan vara jättejobbiga. Det är inte alltid så lätt att kämpa vidare, man måste få visa svaghet och det måste vara okej att man inte klarar av att hantera allt på bästa sätt jämt.    

För ett tag sedan skrev jag om självkänsla och jag ska skriva lite mer om det idag tänkte jag. Närmare bestämt ska jag försöka tydliggöra den stora skillnaden mellan självkänsla och självförtroende, eftersom dessa begrepp ofta förväxlas med varandra. Människor med högt självförtroende kan ändå ha väldigt låg självkänsla. Självförtroende kan man säga är tron på den egna personens förmåga att prestera. Självkänsla handlar mer om medvetenheten om den egna personens värde.

Självförtroende handlar mycket om att man är säker på sig själv och att man känner sig trygg och säker på att man klarar av saker. Självförtroende kopplas mycket till prestationer och är därför en ganska ”skör” känsla, där oförutsedda misslyckanden eller upplevda upprepade misslyckanden kan leda till lågt självförtroende och tvärtom. Lyckas vi ofta eller blir peppade av andra eller får bekräftelse av andra ökar självförtroendet. Självförtroende handlar alltså mer om den tilltro du har till att klara av saker. Med ett högt självförtroende mår man bra när man får höra av andra att man har gjort något bra, eller har klarat av något som var svårt. Bekräftelsen man får som bygger upp ens självförtroende och talar om att man duger, har fokus på det man har presterat.

Självkänsla är hur man ser på sig själv, hur man definerar sig själv som person och även sitt inre värde som människa. Självkänsla innebär också att man vet om att man har ett värde som människa trots att man kanske misslyckas med något, man bryr sig inte om vad andra tycker om en för att man vet att man är bra och en värdefull människa oavsett andras åsikter.

Att ha en hög självkänsla, handlar mycket om att i alla situationer känna att man är bra och jättehärlig som person även om något inte går som man tänkt, om man inte klarar av något eller om någon säger att vi inte duger. Att vi inte tar åt oss av vad andra tycker om oss utan att vi själva helt och hållet bestämmer värdet på oss själva. En hög självkänsla präglas av att se sig själv som värdefull oavsett vilka omständigheter vi befinner oss i och oavsett hur andra människor ser på oss.

Jag själv är en sån person som mäter allt jag gör i prestationer i princip och som låter mina prestationer styra mitt värde till stor del. Så länge jag lyckas med det jag tar mig för och är närmare perfekt i de flesta situationer, då är jag nöjd. Inte annars. Jag kan tycka att jag är jättesäker och nöjd med mig själv, men när jag tänker närmre på det, är jag faktiskt bara nöjd och tillfreds med mig själv så länge jag får det bekräftat av andra och så länge jag presterar bra och LYCKAS med allt jag tar mig för. Jag tror att det är många som kan känna igen sig i det… Det är absolut inget fel att ha ett bra självförtroende och bli peppad och uppmuntrad av andra, tvärtom. Men det är inte bra när man lägger för mycket värde i omgivningens åsikter och bedömning om dig, för de kan ha fel. Det kan vara människor som trycker ner dig och får dig att må dåligt och lägger du då för mycket vikt vid vad de anser om dig kan det leda till en felaktig bild av dig själv. Det är inte säkert att de i ens omgivning peppar eller uppmuntrar och stärker självförtroendet utan kanske tvärtom, får dig att tvivla på dig själv och din förmåga.

Jag är extremt dålig på att ta ett misslyckande. Jag har ett stort behov av att lyckas bäst i allt och klarar jag inte det blir jag grymt besviken på mig själv. Min tro på mig själv kan försvagas om jag inte hela tiden får höra att jag är bra. Jag kan själv vara jättenöjd över vissa saker, men är i ett enormt behov av att andra också ska tycka det för att bibehålla denna uppfattning. Om ingen bekräftar det, eller inte säger något, blir jag plötsligt väldigt osäker.  Detta medför att min bild av mig själv är väldigt skör och att andra i min omgivning samt mina prestationer har stor makt över hur jag ska tycka om mig själv. 

Det här är något jag måste jobba på och många med mig… Att lära sig att Tro på sig själv! Det är så lätt att låta ens värde bestämmas av andras åsikter eller av vad andra tycker, av hur man presterar och lyckas med allt. Utifrån tidigare misslyckanden, eller liknande. Kom ihåg att DU är värdefull. Oavsett om du inte är bäst på allting så är du en underbar person ändå. Tro på dig själv och att DU kan påverka ditt eget liv och hur det ska se ut.

Why?




Ooh




Why?!

Ååh vad upprörd jag är just nu!

Jag har Aldrig fått blombud i hela mitt liv, något som jag längtat efter att få och som skulle vara en glad och rolig överraskning!

Efter jobbet ser jag flera samtal missade från ett nummer jag inte känner igen och ett sms där det står att jag har blommor som väntar och ska ringa upp det här numret snarast. Ringer upp numret varav det är från en blombutik i Stockholm som inte alls skickar ut blommor till Norrköping och blommorna visar sig vara avsedda till någon annan och inte till mig, de hade bara fått fel nummer!

Kan ni fatta det eller?! Glädjen över att läsa ett sms att man fått blommor och så har de förväxlat mitt nummer med någon annans. Vilken rolig överraskning på Alla Hjärtans Dag... Suck...

Jag börjar med att göra ett sammandrag över dagarna fredag till söndag, där det bjuds på både smått och stort.

Stort var det att jag gick upp på opponering med min D-uppsats i fredags, som jag har kämpat med i flera månader! Hela veckan innan var jag dyngnervös och ifrågasatte mig själv varje dag hur jag kan utsätta mig för det här! Har varit på flera opponeringar (har skrivit en del uppsatser) och ställer mig själv samma fråga varje gång. Jag tycker verkligen det är fruktansvärt och jag vänjer mig aldrig. Det som kändes värre än värst den här gången var att det var första gången jag var själv med en framläggning av uppsats. C-uppsatser har jag skrivit i grupp på två eller tre personer och även på lägre nivåer har man alltid varit flera författare som tillsammans försvarat sin uppsats. Jag har alltid haft stöd från andra och man känner att man har back up från de andra och man är flera som står bakom uppsatsen på alla opponeringar jag varit på innan. D-uppsatsen skrev man själv, skrivandet gör mig absolut ingenting, men att gå upp och försvara den helt ensam känns jättejobbigt.

Dock, var det den mildaste opponering jag varit med om. Både från opponenter och lärare. Jag fick i stort sett ingen väsentlig kritik, eller ens något som väcktes till diskussion, så det kändes jättebra. Sedan eftersom min uppsats är försenad kom jag i en grupp som skrev C-uppsatser så det är ju lite svårare för många av dem att kritisera en uppsats som är på högre nivå, det skulle jag iallafall tycka. Men det som kändes skönt var att min examinator inte hade något stort att ta upp heller. Och jag hade fått vg i betyg om det inte vore för, okej en stor sak var det ju, eftersom mitt betyg nu blev g. Jag hade för få deltagare. Vilket min handledare sagt var okej, så jag blev skapligt sur över det och är fortfarande grymt besviken över argumentet till varför det endast blev (starkt) g istället för vg. Varför har de ens starkt g? Vem ser det liksom, låter asnördigt att säga till sin framtida arbetsgivare sedan- Du, jag vet att det står G på min d-uppsats, men det var verkligen ett starkt G så att du vet det... Näe va?

Men jag är otroligt glad att opponeringen gick bra, både den jag själv opponerade på och när jag fick försvara min. Snart är uppsatsen tryckt och publicerad och jag känner själv efter all tid och kämpande att jag är jättenöjd över mig själv och min insats. Tycker själv att jag skapat en uppsats av hög kvalité och jag är jättenöjd över resultatet. Känns så skönt att den äntligen är färdig. Grattis till mig=) Och tack alla underbara deltagare som ställde upp på intervju och gjorde min studie möjlig!

Dessvärre hinner jag knappt andas ut och känna lättnad över att det här är färdigt för jag har en C-uppsats i sociologi som inte är helt färdigställd ännu. Har väntat med att ta tag i den, så att jag kunde lägga allt fokus på D-uppsatsen. Så nu i veckan ska jag på nytt sätta mig in i min gamla C-uppsats, kommer knappt ihåg vad den handla om. Ska kontakta en handledare till den och sen är det snart dags för ännu en opponering;)


Oj vad jag skriver mycket. Kanske räcker med fredagen nu, så får ni läsa om resten av helgen senare:)

Jag har haft bloggförbud de senaste dagarna för jag har behövt plugga för fullt med min uppsats…

Vilken lättnad jag känner just nu… För stunden, för det är bara ett av alla steg som är avklarat, men det var ändå ett stort steg. Lämnade in D-uppsatsen i psykologi inatt och oj oj oj vilken PANIK jag hade innan den slutligen kunde skickas iväg!

Jag blir så otroligt trött på mig själv. Det är faktiskt skrattretande hur jag kan sitta och hålla på med det sista av en uppsats som är åtta månader försenad in i sista stund. Deadline var idag och jag skickade iväg det på natten som sagt. Hur normalt är det att sitta med det sista vid en sån tidpunkt när jag haft åtta månader på mig?!?! Den frågan ställde jag till mig själv många gånger igår kan jag säga.

Typiskt nog som det alltid gör, började såna här praktiska saker att krångla som att göra sidnumrering, göra om format m.m. Så vad man än gör för ändring så är man på helspänn och är livrädd att något ska försvinna, flytta på sig så sidorna/rubrikerna/styckena inte stämmer.

Hela dagen igår pendlade jag mellan att känna mig lugn och att jag hade kontroll över situationen och en förhoppning om att det skulle gå bra, till utbrott, gråt, panikkänslor och uppgivenhet…

När det började närma sig ett slut och jag ändå kände att det skulle gå att hinna i tid började stressen att avta och lite av all press man hade inom sig började släppa. Men istället för att känna lättnad började jag istället störttjuta. Visst det var väl säkert tårar av lättnad också, men framförallt var det för jag kände att det här, som är så stort och som man har lagt ner så mycket tid och kraft på, som har hängt över en sedan i typ mars förra året- är snart inlämnat och jag sitter här ensam, utan någon som säger ett grattis eller ger peppande ord, ingen att fira med att det börjar bli klart nu, ingen att krama om eller någon som är med mig och får mig att känna mig Bra... Efter flera månaders slit och efter många långa dagar och sena nätter av pluggande och efter en hel dag fylld av ångest, kallsvettningar och panik kommer det bara bli ivägskickat med en egen klapp på axeln som följd och that’s it. Trodde jag först, Men så blev det inte…

Som tur var kom Världens Underbaraste till undsättning=) och Det gjorde hela min kväll. Vi firade genom att käka hamburgare från Max och hyrde film =)

Det bästa av allt. Jag hade Någon som fanns där för att dela alla jobbiga  känslor med mig… Och jag behövde verkligen det igår.

På nyårsafton gav jag flera löften till mig själv och har även gjort i efterhand och kommer säkert kontinuerligt fortsätta göra detta under årets gång.

Jag har många löften, drömmar och mål att uppfylla det här året- Stora som små. Och jag tänker kämpa för att lyckas uppfylla alla!

Självklara motton och vägledande ord för det här året är bland annat:

Att Våga tro och hoppas på mig själv och att allt jag vill kan bli möjligt!
Att Aldrig ge upp utan Kämpa för det jag tror på och vill åstadkomma!
Att det går att förverkliga sina drömmar!




Vad är era ledord/löften/motton för det nya året?

Ja jag känner mig som Grinchen just nu... Jag trodde ALDRIG att jag skulle känna så här, men jag ser inte fram emot julen. Inte alls faktiskt. Man skulle kunna tro (och hoppas) att julstämningen ändå skulle va det som gjorde att jag orkar hålla allt uppe under december månad. När vintern är här och det är mörkt och kallt ute är ändå julen något som jag alltid sett fram emot men i år känns det tvärtom.

Jag älskar verkligen julen, vanligtvis tycker jag den är hur mysig som helst och jag älskar alla förberedelser och allt som hör julen till, stämningen, gemenskapen. Allt. Men nu hittar jag ingen motivation eller ork till saker jag vanligtvis älskar att göra, som julbak, pynt, handla julklappar, glöggkvällar, adventsfika m.m. Jag har ingen lust till något och tanken på att fira jul i år gör mig bara deppig. Jag känner ingen längtan eller glädje inför julafton alls. Allt jag känner är ångest. Allt känns bara så fel i år. Julen ska handla om gemenskap, värme och glädje och dessa faktorer känns väldigt avlägsna för mig just nu.

Eftersom julen handlar om givande vill jag ge all min kärlek till er därute och hoppas att ni har det bra i era förberedelser inför julen. Själv hoppas jag på ett julmirakel. Vem vet. Tomten kanske har någon julklapp som gör att glädjen når mitt hjärta oxå?

Läste en annan blogg nyss Tyras.se och tycker det är jättebra att hon tar upp en så viktig problematik som även ligger mig varmt om hjärtat att kämpa mot. Jag är ständigt besviken och arg över mänskligheten. Tycker människor är grymma, och man slutar aldrig chockas över saker som kan fortgå i dagens samhälle där vi tycker att vi nått så långt och kommit så mycket framåt. När vi tycker att vi har mer kunskap idag än vad vi hade förr, är det nästan ännu mer grymt än då, då folk var tvungna att göra vissa saker för att överleva eller hade mindre vetskap om saker och ting än vad vi tycker att vi har nu.

Häromdan prata jag och brorsan bland annat om hur det fortfarande kan va så att små barn i andra länder i dagens samhälle gör våra kläder och behandlas som skit och lever i misär, utan att någon gör något åt det. Enda gången andra bryr sig om saker överhuvudtaget, det är dessutom om media väljer att ta upp det, då är det på tapeten att bry sig om det ett tag, sen när det tystas ner, reflekterar inte folk över det längre och trots att de kanske reflekterar över det ibland fortsätter de ändå som vanligt. Så långt som vi nu tycker att samhället har kommit, hur kan såna saker fortfarande pågå?? Jo, för att folk bryr sig i grund och botten mer om det ekonomiska och pengar mer än något annat.

Pälsindustrin som Tyra skrev om håller jag med om fullständigt! Blir så arg när jag hör om det så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Återigen; Förr kanske de var tvungna att bära djurhudar och pälsar för att hålla värmen och inte frysa ihjäl, men idag finns fuskpäls som fungerar lika bra och jag tror knappast att bland annat de här små pälsraderna många har på sina luvor på jackorna bidrar till att värma särskilt bra! Det är djurplågeri inget annat, en ytlig fåfänga som drabbar mängder av djur helt i onödan. Och när det ändå finns andra bra alternativ, varför köpa päls? Tror inte att någon i dagens samhälle köper pälsaccecoarer för att det är "bättre material" det är enbart för att folk tycker det är snyggt och skiter i nåt annat. Läs mer om det här: Tyras

Jag äter inte ens kött sedan några år tillbaka och jag har alltid känt sympati för djuren. Det är blandade kommentarer jag får om det, ofta kan det va; ååh jag önskar oxå att jag kunde sluta äta kött men jag tycker om det alldeles för mycket. Eller; hur kan man inte äta kött som är så gott? Egoistiskt! Precis som barnen som gör våra kläder; Åh jag skulle vilja sluta köpa kläder som barnarbetare har gjort men den här tröjan tycker ju jag är såå snygg!

Jag ska nämna några saker bara för att jag är inne på ämnet som folk bör tänka på som äter kött. Inte ens det behöver vi i så stora mängder som människor äter nuförtiden. Köttindustrin är enorm och de skapar till och med missbildade stackars djur som inte har ett värdigt liv överhuvudtaget enbart i syfte för att vi ska få mer kött.

Det är en massproduktion som pågår där det slaktas i så stora mängder att man måste kasta hur mycket som helst som inte går åt oxå. Allt detta medan andra svälter och inte får någon mat alls. Dessutom ligger det en stor feghet i det här med att äta kött, där de flesta om de ser en dokumentär om något djur som slaktas ofta säger själva att det vänder sig i magen och de har svårt för att äta det på ett tag... På ett tag, ja, tills de förtränger bilden i huvudet, för sin egen skull och fortsätter ändå. Många säger oxå att de inte vill tänka på vad som ligger på tallriken och återigen kommer det här som är så typiskt folk, att blunda för problemet och blunda för sanningen. Det ÄR ett djur som ligger där, som skrikit och varit vettskrämd på väg in för att slaktas och flera djur som gjort detta till ingen nytta för de ändå har kastats i en avfallstunna någonstans sen. De som inte blundar för slakten, de som kan se ett djur dödas och fortfarande inte bry sig utan äta det ändå, det är åtminstone folk som vågar se hur verkligheten ser ut och väljer utefter det.

Man behöver inte heller göra som jag och sluta äta kött helt, men man kan åtminstone göra något! Tänk på att inte stödja den sjuka industrin som pågår. Minska till exempel dina köttmåltider. Man behöver faktiskt inte äta kött sju dar i veckan. Stöd inte stora hamburgerkedjor där det absolut inte äts för att överleva utan för att bland annat våra barn ska få djuret (hamburgaren) i ett litet hus med en leksak till, enbart i ett syfte att det ska va roligt, och som är orsak till fetma och osund hälsa mer än något annat. Tänk även på att det är bra både för hälsans skull och miljön att minska din egen köttkonsumtion. Dessutom är det inte heller någon optimal källa för bra näringsämnen, då det vi främst återfår från kött är järn, som isåfall främst är kvinnor och barn som behöver. Protein finns i så mycket annat, så det behöver man inte ens äta kött för att kunna tillgå.  

Jag är inte heller perfekt, jag gör oxå fel och jag önskar många gånger att jag stod upp och gjorde mer saker för det jag tror på än vad jag gör. Men det jag åtminstone försöker göra är att inte komma med skitargument om jag inte håller med om något. Och jag hoppas att jag inte kommer med så dumma svar som folk gör, när det gäller saker. Som att oj vad fel det är men men och rycker på axlarna. Den attityden som finns hos är att de kan tycka saker är fel, men gör absolut ingenting åt det... Och när man säger att de ändå kan göra något får man ofta höra, vad spelar det för roll vad jag gör, när en hel värld ändå fortsätter göra misstag? Det betyder otroligt mycket, Och klyschigt men sant, om alla skulle tänka att det inte spelar någon roll vad man gör skulle ingenting någonsin ändras...

Blir så arg på lata egoistiska människor som går runt i världen och bara tänker på sig själva. Kanske reflekterar över saker som är fel nångång men utan att göra ett smack åt saken. Och vissa som kan yttra sig om att de tycker saker är fel, men inte är beredda på att ändra sin egen livsstandard för att möjliggöra en förbättring. Skäms över att va människa många gånger. Och anledningen till att jag oxå bryr mig om djuren så mycket är för att det är de som påverkas värst av en hel världs ageranden. De påverkas av allt skit vi människor gör utan att kunna göra något åt det. Och denna makt folk har som de använder så fel gör mig otroligt ledsen och arg. Djuren har dessutom ingen egen röst, så de om någon är i behov av människors stöd och det ligger hos oss människot att förbättra deras livssituation då det är vi som har förstört den från början. Och när de plågas och drabbas så hårt på grund av människors egoism och ytliga syften har det gått alldeles för långt. Vem vill leva i en värld som fungerar så?


Tänk åtminstone på dina val och ageranden och gå inte runt utan att bry dig för det är det värsta du kan göra.

Vad du än brinner för, bryr dig om och skulle vilja förändra, Gör Något! Idag! Vänta inte, utan gör något NU! En liten förändring kan betyda otroligt mycket oxå och gör hellre någonting än inget alls!

Keep smilin'. Keep shinin'
Knowin' you can always count on me for sure
That's what friends are for

In good times. And bad times
I'll be on your side forever more
That's what friends are for

Måndageftermiddag. Nyss hemkommen från skolan och känner mig trött. Deppig... Suck...
Ska lägga mig i sängen en stund och vila. Vill helst sova bort resten av den här dan.

Helgen var skojig men för kort. Liten uppdatering om den:

Fredag: Middag på Athena följt av drinkar på Manésa med Li, Frida och Jennifer.
Lördag: Fika med Johannes och Lovisa.
Söndag: Promenad runt Strömmen. Besök hos Jonas familj.

Dagens väl valda ord (som jag borde tänka på just nu);
-Att oroa sig gör aldrig morgondagen lättare, det gör det bara tristare idag.

... hur mycket någon bryr sig.

Idag när Jonas hämtade upp mig i bilen låg en bukett röda rosor på mitt säte.
När jag frågade vad anledningen va att jag fick dom (Antog alltså direkt att det va mina) sa han att det va för att jag va så ledsen igår.
Jag hade varit deppig och allmänt nere hela dagen...
Tur att man har en så omtänksam underbar pojkvän som vet precis vad som får en gladare.